Utgivning I Vederhäftiga I Programförklaring I Porträttgalleri

Marknadsföring I Under tillverkning I Kontakt Länkar I Start

Omslag och inlagans form: Isak Hall
Tryck: Högdalsbohemerna, Stockholm 2010

Bokbål förlag, Stockholm 2009

ISBN 978-91-86385-12-5

174 s.

175 kr.

Ett djävla liv, Per Moritz Stenborgs roman om unge Ludvigs liv och giv, utgör en utvecklingsberättelse som troligen kommer att få en given plats bland de stora svenska samtidsskildringarna. Ett djävla liv är en sprucken och drucken sång om en vilsen ynglings kamp med sig själv; en kamp för att övervinna livet, spriten och kärleken – för att bli fri och frigjord. Om renheten och oräddheten i författarens konstnärliga uppsåt kan ingen tvekan råda. Romanens litterära kvaliteter kommer heller inte att ifrågasättas. Vilken romandebut!

Ett djävla liv är likaså en hyllning till Stockholm och till storstaden – storstaden som ger möjlighet att leva livet, på gott och ont. Kanske kan man dra paralleller till en Fogelströms beskrivningar av Stockholm eller en Lundells träffsäkra skildringar av det samtida Stockholm.

Orkar man läsa en 174 sidor tjock roman om dagens depraverade ungdom, kanske någon frågar sig. Ett rungande, sannskyldigt JA får bli svaret. Vill läsaren unna sig en av de mer unika och äkta läsupplevelserna, bör denne läsa Stenborgs Ett djävla liv. Ungdomen har i den fått en ny bibel och vi något äldre har därmed fått en möjlighet att se in i de ungas värld, som så ofta kan tyckas så främmande, obegriplig och skrämmande.

Konstnären och författaren Per Moritz Stenborg föddes 1978 i Edsbyn. Han lever och verkar i Stockholm och utexaminerades 2007 från Kungliga konsthögskolan. Ett djävla liv är Stenborgs litterära debut. För ytterligare information, var god se www.per.stenb.org och www.ettdjavlaliv.blog.com

”Rumlande, gungande dagar följde. Dagar som hoppade bock med varandra. Jag söp bort bankomatkort och tänder. Jag drack whiskey. Mitt huvud var i mina händer, eller i ett askfat eller någon annanstans.
Allt gick i en vansinnig takt, slag i slag tills jag gick i däck. Jag var en skeppsbruten, flöt omkring i dagarnas skum.

       *
*            *

Vi vandrade runt i mörkret i Värtahamnen och Frihamnen, bland containrar som vi besteg och stängsel som vi klättrade över, det var ensligt som Tjernobyl.
Rostiga fartyg och skumma lagerlokaler, havet som bara fortsatte in i oändligheten och ljuset som reflekterades i vågorna. . .
På något sätt fick vi fatt i en svarttaxi där ute i hamnområdet och vi åkte till Slussen för våra sista pengar. Vandrade uppför Götgatsbacken. Det var inga normala människor ute så här dags. Fanns det några normala människor? De vi mötte var psykiskt instabila kufar, som en väsande kärring med hund och en lätt schizofren pundargubbe med spindelvävstatueringar, eller andra, yngre förmågor, som var som själsliga spegelbilder av oss själva. Några galna ungdomar från Göteborg skålade med oss. Dom gav oss en Harboe att dela. Vi gick in mot Mariatorget.
Någon skämtare hade noggrant placerat en flaska där jag gick. Den fick rotation under min fot och på grund av de lagar som råder i sådana här sammanhang kraschlandade jag ner i asfalten.

  Jag har tappat min identitet! 

 Vi hittade en sval park. Skymningen spred ut sina vingar.
Det var inga stjärnor på himlen, allt var svart.
Vi låg på marken och hade svindel.
– Jag måste röra mig, sa jag.
– Jag sover här.
– Då tar snuten dig.
– Bär mig då.
Vi låg kvar utslagna på gräsmattan under den svarta tomma natthimlen. Kunde ingen skjuta den döende hästen?

  Jorden rullade svindlande genom den oändliga världsrymden, och den gränslösa världsrymden färdades genom tiden. I sinom tid skulle solen gå upp bakom hustaken, stans kolikskrik skulle ljuda i den stora vaggan, maskineriet skulle snurra igång igen med ett frustande. I sinom tid skulle vi ta oss hem såsom flugor som surrar hem för att dö, eller som elefanter som vandrar till den sista viloplatsen.
Tunnelbanan började gå, trafiken stånkade igång, och vi var dödens.”

Till toppen