Utgivning I Vederhäftiga I Programförklaring I Porträttgalleri

Marknadsföring I Under tillverkning I Kontakt Länkar I Start

   

 

 

Stefan George:
DIKTER (degenererade)

Stefan George Dikter

 

Översättning: Hank Schmidt in der Beek
(konstnär, född 1978, verksam i Berlin).

Efterord: Lili von Wallenstein
(förläggare, född 1980, verksam i Stockholm).
Inlagans och omslagets form: Paul Hemmilä
(formgivare, född 1962, verksam i Eskilstuna).

Tryck: Hall & Söner, Stockholm 2009

Bokbål förlag, Stockholm 2009

ISBN 978-91-86385-06-4

66 s.
90 kr.

 

 

George Bokbål förlag

 

 

”Det var ett nästan likblekt huvud med starkt tillbakafallande panna, ett mäktigt bakhuvud och svart, slätt tillbakastruket hår. Ögonen voro djupt insjunkna och omgåvos av stora dunkla ögonhålor. Hans blick hade jag svårt att uppfånga, den var inåtvänd och tycktes ständigt skåda något långt, långt borta. Då han någon gång såg på mig, kände jag en oerhörd glöd och intensitet strömma mig till mötes. Näsan var lindrigt nedåt böjd. Munnen helt och hållet slätrakad och med ett egendomligt skälvande drag, likt ett tyst leende av smärta. Men över hela hans ansikte vilade denna klarhet, som endast kampen mot de starka stormarna förlänar. Jag kände instinktivt att jag hade framför mig en av dessa som pejlat lidandets stora djup. Han hade något imperatoriskt i sitt väsen. Hans dräkt var svart och tätt åtsittande. Han talade lågmält, men med en entusiasm som ej tillät någon motsägelse.”
(Gustaf Uddgren, 1895)

 

George Bokbål förlag

Tag alla inskränkta föreställningar du kan föreställa dig om förra sekelskiftets Poet, pressa ned dem i en varelse med vild uppsyn och svallande lockar – och där någonstans har du Stefan George (1868-1933). Hans första diktsamlingar (till exempel Hymnen, Algabal, Pilgerfahrten) var synnerligen beroende av franska, symbolistiska förlagor. Svårtillgänglig och gåtfull: av vissa kom George att uppfattas som "halft om halft en poetisk charlatan".

 

”Den grundläggande svagheten hos George är (helt vid sidan av det faktum att ’kretsen’ gjort honom till en helig dåre) hans brist på intelligens.”
(Oswald Spengler, 1917)

Senare kom vår George att etablera och leda en krets (George-kreis) bestående av (främst homosexuella) intellektuella män, vilka syftade till att dels dyrka George och skriva poesi i dennes anda, dels till att (med utgångspunkt i så kallade kosmiska principer) förnya Tysklands själ och ungdom (något som i vissa avseenden förebådade och banade mark för en viss mustaschprydd pappskalle). Georges krets verkade under slutna former, och kom således att omges av ett otal gissningar, antaganden och rykten, allt av degenererad karaktär.

”Det är samma inspiration vilken livar Stefan Georges konst och de bruna bataljonernas taktfasta steg.”
(Gottfried Benn, 1935)

Javisst: Georges åskådning förebådade i ett antal avseenden (såsom exempelvis nationalism, elitism, esteticism) nazismen. Hans hållning (om vi nu kan tala om någon sådan) kan sägas ha bestått av en inbillad sublim idealitet: mänskligheten skulle återuppstå och den lika återuppståndna världen skulle bestå av ädelmod och skönhet (vad nu dessa begrepp inbegriper). Han ville inte skapa nya diktare, hans pretentioner var som alltid större än så: han ville skapa en ny människa i en ny stat.

”Jag kritiserar inte Georges dikter på grund av det faktum att de är fullkomligt
tomma: Jag har ingenting emot tomhet. Men deras form är alltför egoistisk. Hans bilder förefaller mig falska och oväsentliga, om än uppfinningsrika.”
 (Bertold Brecht 1928)

George var i vissa avseenden den virtuos han av sig själv och många med honom ansågs vara: om detta vittnar exempelvis hans översättningar av Dante och Baudelaire. Dessvärre var Georges dikter inte särskilt bra. Vid de få tillfällen då dikterna faktiskt rymmer den storhet, den sorg, den saknad, den glädje och det vanvett som livet och litteraturen ska rymma, så skyms de dock och dessvärre bakom Diktaren och dennes högstämda min. Oaktat allt detta: dikterna (för att inte tala om dess Diktare) är likväl extravaganta, excessiva och ypperligt intressanta dokument över den tid som var då. Med anledning av det ovan sagda har vi valt att låta vår George, denne diktare och siare, denne ledare för ett tätt sammanhållet, humorbefriat, självförhärligande kotteri av unga män, denne kejsare av det hemliga och sedan länge glömda Tyskland, denne moderne Sokrates som fjättrade sina lärjungar med en fascination som var både erotisk och andlig – denne George har vi låtit möta sin eftervärld med ett betydligt mer påtagligt leende på läpparna. Gud är död; den pråliga kultmedlemmen, den poetiska charlatanen – alla har de klätts av. 1900-talet söndrade måhända våra föreställningar om auktoriteten: samma 1900-tal innebar att poeterna, berusade av ord och intighet, slutligen trillade ner från sin parnass. Ordets män och kvinnor tenderar kanske att överskatta Ordets makt – eller: kanske glömmer vi emellanåt att Orden, hur allvarliga och världsomvälvande de än må vara, även kan inrymma ett leende. Vi vill inte se diktaren som sublim profet eller som lagstiftare. Livet, tiden och dikten går obönhörligen och för evigt vidare; i denna vår tappning och i detta vårt urval av Georges dikter fortgår den med ett uppsluppet skratt. Tag och läs, roas eller oroas av Hank Schmidt in der Beeks rytmiska, trolösa men samtidigt samvetsgranna översättning.

Sorgfylld natten!
Svart sammettäcke dämpar
Stegar i kammaren
I vad kärleken kämpar.

Henn’ död din önskan har passat
Nu ser du blek och tysen
Henne vila på den båren
Den omkring sittar lysen.

Lysena brännar ned
Du hastar blind hit us
Sedan kärlek’ har döt –
Och gråtan skall’ i hus.

(År av själen, 1897)

 

Till toppen