Utgivning I Vederhäftiga I Programförklaring I Porträttgalleri

Marknadsföring I Under tillverkning I Kontakt Länkar I Start

   

 

 

Leon Larsson
HATETS SÅNGER

Hatets sånger Bokbål förlag

Ett faksimil av Leon Larssons (1883-1922) våldsamma stridsskrift Hatets sånger (1906).

ISBN 91-975985-2-6

Bifogat efterord: Lili von Wallenstein.

Tryck: Nordins industrikomponenter, Umeå, 2005.

52 s. samt bifogat förord, 2 s. 150 kr

 

 

 

Leon Larsson Bokbål förlag

Leon Larsson: nihilist, anti-krist, bombjonglör och osedvanlig ordvrängare.

 

 

 

 

 

 

Inbjudan hatets sånger Bokbål förlag

Fotokopians äkthet bestyrkes! Inbjudan till högtidligheter rörande Hatets sånger.

 

 

Akt angående en Bror Leo Ambrosius Larsson [vanligen benämnd Leon Larsson]

och dennes Hatets sånger.

Stockholm november 2005.

 

Notering 1.

1899.

Den 24 juni – midsommardagen –inträffar [kl. 03.45] ett eldsvådetillbud i ett vindsutrymme i huset Brunnsgatan 3, beläget i Malmö stad.

Branden blidkas inom kort och vållar inte någon större skada. Dock tycks branden vara anlagd.

Misstankarna om mordbrand riktas inom kort mot den i vindsutrymmet boende – en yngling född år 1883 och vid tillfället ännu inte sexton år fyllda. Pojken hade larmat polis och brandkår och därefter deltagit nitiskt i släckningsarbetet. Enligt förhöret [daterat den 28.6 1899] hade den unge mannen efter <ihärdigt nekande och flera olika uppgifter> slutligen erkänt att han hade anlagt branden, detta för att undanröja bevis för det faktum att han [utan sin moders vetskap] hade sagt upp sig från sitt arbete som smideslärling och därmed inte kunde lämna något bidrag till hemmets anspända ekonomi.

Bror Leo Ambrosius Larsson, som den unge mannen uppgav sig heta, döms till sex månaders straffarbete. Brottet betecknades såsom <försök till mordbrand>.

 

2.

1906.

En våning belägen på Västmannagatan 24 i Stockholm forceras av ett okänt antal poliser. Räden resulterar i en diger kollektion dynamitpatroner, stubintrådar, dynamittändhattar och dylikt eruptivt material. I lägenheten hade Emmerik och Leon Larsson sitt hem. Brödraparet anhålls tillsammans med ett sällskap finländska politiska flyktingar vilka tillfälligt residerar i lägenheten. I förhör uppges att bomberna in spe är avsedda för bankrån.

Desertörerna förvisas medan Emmerik och Leon undslipper straff.

I den uppbragta debatt som följer, antyds att den prominente poeten Leon Larsson varit högeligen engagerad i de brottsliga avsikterna. Han hade dock i rättan tid förstått att vända sin kappa och därigenom undkomma vite – genom att ange sina vapenbröder.

 

3.

Sekelskiftet 1900.

Ett århundrade av stordåd, järn, samhälleliga förändringar och omvälvningar emotses. Det nya seklet antas implicera [i enlighet med vulgärmarxistiska explikationer och grav historicism?] det nya riket. Ännu råder en tro på mänsklighetens framåtskridande mot materiell, moralisk och social fullkomning.

Författarna gestaltar dessa förhoppningar genom nationalromantiska exposéer eller

esoteriska, dekadenta och dimhöljda konstläror. Enhet och stabilitet råder i den [borgerliga] kulturella sfären men: detta hotas av diverse subversiva styrkor i samhället.

Socialisternas och arbetarrörelsens avancemang försöker stävjas, bland annat genom hänvisningar till grupperingarnas [påstådda] amoraliska irrläror och deras bittra blodtörst.

Det nya riket kräver förvisso en nydanande diktning – vilket i synnerhet ungsocialisterna erbjuder i form av vanligen vildsint och alltid ytterligt samhällsomstörtande poesi.

 

4.

1904.

Pyromantikern Leon Larssons pyrande poesi börjar publiceras i ungsocialisternas tidskrift Brand.

 

5.

1906.

Under årets inledande skede utges Larssons första diktsamling Hatets sånger. Detta uppmärksammas särskilt som hattemat tidigare aldrig förärats och namngivit en tryckt skrift. Fiendskap och förödelselängtan har förvisso en axiomatisk ställning i kampsångstraditionen och andra diktare hade tidigare behandlat ämnet – men Larssons skaldskap tycks emellertid utmärkas av en än mer explicit och eldfängd hätskhet, ett än mer eftertryckligt patos och en sällan skådad versifikatorisk begåvning.

I den partipolitiska pressen ägnas diktsamlingen ett ansenligt intresse då den åberopas som en anledning att både värna och varna för den socialistiska arbetarrörelsen i allmänhet och ungsocialisternas förbittrade propaganda i synnerhet: dylika populistiska, poetiska förhävelser förmodades förringa den socialistiska rörelsens auktoritet.

I borgerliga kretsar förfasades auditoriet över den förbålt hatiska och hädiska mentalitet som sattes på pränt i dikterna.

Problem- och tendensdiktning hade visserligen existerat i den svenska litteraturen alltsedan Thorilds dagar, men genren – problemorienterad, hänryckt folkdiktning – förädlas [genom dess proletärsymbolistiska, utopiska delirier] samtidigt som den förvildas [genom dess utpräglade revolutionära våldsfilosofi] i och med Larssons lyrik.

 

6.

[Odaterat.]

Parentetiskt kan nämnas att Larsson var en både produktiv och populär poet.

Hans böcker sålde i samma kvantiteter som en Strindbergs eller en Lagerlöfs skrifter. Mellan åren 1906 och 1910 publicerades ett otal diktsamlingar och pjäser av Larssons penna och nya upplagor av böckerna trycktes ideligen.

 

 

 

 

 

 

7.

1909.

Larssons litterära avancemang kan sägas nå sin kulmen med romanen Samhällets fiende– ett autobiografiskt och sensationslystet verk författat i syfte att kompromettera de före detta meningsfränderna inom den ungsocialistiska rörelsen.

Skildringen ederas i en politiskt turbulent period av storstrejk och uppmärksammade attentat [såsom attentatet på Amalthea och Hjalmar Wångs missriktade mord på en officer], vilket förmodligen bidrar till att romanenkomplimenteras av den borgerliga kritiken. Larsson blir för en kort tid borgerskapets gunstling. Framgångarna i vad som tidigare uttryckligen framställts som fiendelägret, försöker men misslyckas Larsson att upprätthålla genom ett par nya romaner.

 

8.

1911.

Larssons sista diktsamling, Törnen och tistlar, publiceras.

 

9.

1914.

En samling noveller med militanta och nationalistiska motiv publiceras.

Detta är Larssons sista skönlitterära skrift.

 

10.

1916.

Publikationen Syndikalismen. Ett varningsord af en arbetare, författad av Larsson, ederas av det reaktionära, arbetarfientliga förbundet Svenska folkförbundet.

Dädanefter avklingar Larssons måhända något paradoxala penna.

Ack eftermäle.

 

11.

1922.

Bokbindaren, diversearbetaren och den före detta författaren Leon Larsson dör i lungsot.

 

12.

[Odaterat.]

Mordbrand och bruk av bomber förefaller vara former av urladdningshandlingar. Kanhända är skrivakten en jämbördig gärning: förrättaren eller författaren söker bryta ett tillstånd av disharmoni genom en till synes inadekvat och i det närmaste besinningslös handling – låt vara om det är genom antändning eller genom ett rasande nedpräntande.

Hatets sånger [och den genre diktsamlingen skriver in sig i] uppvisar ett romantiskt arv med avseende på den dualistiska världsordning som råder däri. Även de ofta förekommande symboliska personifikationerna minner om romantiken: gestalter såsom Prometeus, Lucifer och självaste Satan framställs såsom karaktärer i socialismens tjänst. De är alla symboler för upprorslustan och kampen mellan förtryckare och förtryckt, mellan mörker och ljus. I synnerhet Lucifer är en angelägen gestalt i egenskap av ljusbringaren, den av Gud förkastade och den yttersta av revolutionärer.

Formen tycks även den vara högeligen inspirerad av äldre idealistisk och romantisk litteratur; metern är klassiskt bunden och språket poetiskpatetiskt. Likaså är Larssons språk färgat av sturm- und drang [bland annat genom dess emellanåt juvenila känsloeruptioner], men i Hatets sångerhar romantikens blå blomma söndersmulats och dess röda väst är höljd i kampens bålda blod. Det budskap som slungas fram – oftast oförblommerat, i tydliga eller övertydliga ordalag – består i förenkling av arbetarklassens nära förestående revolt, kapitalismens undergång och den därpå följande etableringen av en rättrådigare värld. Traditionella betydenheter evalveras och transformeras i dikterna: orden, idévärlden och idéarvet står i lågor. Larsson begagnar en den borgerliga litteraturens normer med avseende på stilistiken, men ombildar sin dikt till något apart; en borgerlig ordning övertas, undergrävs och förvrängs. Larssons lyrik är en blodig, brinnande karneval som syftar till att förinta eller åtminstone ombilda herre- och slavförhållanden. I och genom poesin upprättas en monde l’envers, en upp- och nedvänd existens där herre blir slav och vice versa – all vedertagen etik ställs på sin spets. Dikten blir per se en appell för det frihetliga ordet, ett belägg för att tanken faktiskt har förmåga att obundet brinna likt blixtar på himlens kupol.

>God litteratur< verkar vanligen som en förnimmelseförmågans detonering. Oaktat huruvida Larssons lyrik bör betecknas som så kallad god litteratur, torde få kunna värja sig mot det faktum att Hatets sånger är en krevad på versmått.

 

13.

[Årtal okänt.]

Varför inte tala DERAS språk, din dumma åsna?

Det är det bästa skämt man kan hitta på och det enda som verkligen är malplacerat. Det värsta <brottet>, är inte det hädelsen?

[Julien Torma]

 

14.

2005.

Bokbål Förlag publicerar en faksimil av Leon Larssons debutverk Hatets sånger

 

 

 Lili von Wallenstein, förläggare

 

 

Till toppen