Utgivning I Vederhäftiga I Programförklaring I Porträttgalleri

Marknadsföring I Under tillverkning I Kontakt Länkar I Start

   

 

 


BIDRAG TILL KVINNOTVISTEN

Olov Kriström: Bio-bibliografisk inledning,

Justus Wallfisch: Bevis att qvinnan egentligen icke är menniska,

Clara Mittentzwei: Hvad äro männerna?

Ironie: Ett ark papper

Jacob Leichmaniasis: Inlaga och utformning

Hall och Söner: Tryck och bind

Bokbål förlag, Stockholm 2012

ISBN 978-91-86385-23-1

80 s.

 

Den så kallade kvinnotvisten – la querelle des femmes – påstås ha nått vägs ände med franska revolutionen. Förhåller det sig så? Alls inte. Omkring femtio år efter nämnda revolution, vid 1800-talets mitt, hade ett visst juridiskt reformarbete rörande kvinnans emancipation igångsatts. I Sverige hade dessa reformer bland annat resulterat i lika arvsrätt 1845, viss näringsfrihet 1846, villkorad kommunal rösträtt 1862 samt utvidgat tillträde till diverse yrken och utbildningar. Även om kvinnan var långt ifrån jämställd mannen, upplevde mången människa att tillvarons grundvalar skälvde mer än brukligt. Som så ofta ledde reaktion till motreaktion – och, mycket riktigt: viss könspanik utbröt hos dem som önskade bevara tidigare ordningar. Könsfrågan lades åter upp på bord och agenda.

I Bokbål förlags Bidrag till kvinnotvisten, sammanställd av Olov Kriström, förenas tre stridande och stridbara texter från det tidiga 1860-talet, nämligen pseudonymerna Justus Wallfischs Bevis att qvinnan egentligen icke är menniska, Clara Mittentzweis Hvad äro männerna? och Ironies Ett ark papper. Boken är därutöver försedd med en detaljerad bio-bibliografisk inledning samt ett utkast till förteckning över övriga i tvisten argumenterande skrifter.

Texterna drar en linje som i ett kondensat kan sägas vara den mänskliga underordningens och frigörelsens historia – från avhumanisering till posthumanism. Det hela tecknas med den ironi som är både den misogynes urskuldande brasklapp och den emanciperades avslöjande skärskådan. Bakom skrifternas överlag lätta anslag och skälmaktiga klanger skönjs en långt djupare gravitas. Humor och allvar sammanblandas, och kvinnotvisten ges nytt liv genom denna kontribution.

 

 

Utdrag ur Bidrag till kvinnotvisten:

"För vår hufvudfråga erbjuder äfven språkbruket väsentliga bevisningsgrunder. Nästan i alla språk finnas nemligen spår deraf, att predikatet »menniska» bestämdt blott tillerkännes mannen. Utom det att

på vårt språk menniska främst betecknar mannen, och att ordet »menniska», begagnadt om en qvinna endast betyder förakt och förnedring, talar det franska språket för vårt påstående, ty der betyder »homme» på samma gång man och menniska, då deremot intet ord finnes som på en gång betecknar qvinna och menniska. Såsom ett vidare bevis, hämtadt ur språkbruket, anmärka vi, säkert icke med orätt, att man säger: »Fruntimmer» och »mansperson»; att qvinnan således betecknas såsom en sak, ett ting, hvilket den rätte egaren efter behag kan öfverlåta åt en annan, vare sig att han hyrer ut eller säljer det, då deremot upphäfvandet af lifegenskapen och slafveriet icke tillåter en dylik öfverlåtelse af en person.

Dessa få antydningar torde vara nog, ty de äro af stor vigt, enär det svårligen kan nekas, att ju icke språkbruket återgifver mensklighetens första, naturligaste och riktigaste idéer."

Ur Justus Wallfisch: Bevis att qvinnan egentligen icke är menniska

"Medan mannen, den egentliga menniskan, fråssar och kalasar med andra, så sitter den arma hustrun ofta sent inpå natten och arbetar, för att hålla huset uppe. Hon känner riktigt, att hon egentligen icke är någon menniska — under tårar och djupt vemod tänker hon på sitt öde. De arma barnen äro torftigt klädda och se utmerglade ut. De hafva intet att mätta sig med, under det att deras kära fader är en fråssare, som icke skyr att offentligen förslösa sina pengar."

Ur Clara Mittentzwei: Hvad äro männerna?(Stockholm 1863)

"Väl hafva vi både läst och hört af vår tids predikanter, att menniskan är det sämsta af Guds skapade kreatur; men vi få bekänna, att vi ända hittills varit nog enfaldiga att tro, det både man och qvinna inbegripits i ordet menniska. Nu äro vi rätt glada att så icke varit menadt. Det är ändå en tröst i allt vårt öfriga elände!"

Ur Ironie: Ett ark papper (Stockholm 1863)

"En hvalfisk, din stamfar, slök Jona, profeten; Mitt kön du vill sluka, har smak mera fin. Visst gapar du otäckt, men får den förtreten Att icke det räcker - vi ha krinolin."

Ur Ironie: Ett ark papper (Stockholm 1863)