Utgivning I Vederhäftiga I Programförklaring I Porträttgalleri

Marknadsföring I Under tillverkning I Kontakt Länkar I Start

   

 

 

Leon Larsson (1883-1922):
UR DJUPET (1906, 1908, 2008)

Bifogat efterord: Lili von Wallenstein.

Tryck: Isak Hall & Söner, Stockholm 2008.

ISBN 987-91-977202-1-2

Bokbål förlag, Stockholm 2008.


Faksimil tillverkat i 100 exemplar

64 s.

250 kr

 

 

Leon Larsson Bokbål förlag

Tidningsklipp föreställande Leon Larsson, bombjonglör,
provokatör, upptågsmakare och poet.

 

 

 

Hr. Leon Larsson, hatets sångare, står där, ung, blek, vek, litet konfunderad. Vi försöka slå hål på skaldeådran. Jo, mycket riktigt. Han har redan en ny diktsamling färdig: Ur djupet, som redan på söndagen skall se solens ljus, enligt ödets beslut föregången av en reklam som i sitt slag är exempellös. Det är nog för resten ej utan att den slungas ut – just av dynamitens kraft – litet tidigare än ämnat varit. Vi lyckas få se några prov av dikthäftets innehåll och få rätt att publicera en av sångerna. Tonen i det hela är revolutionär, fylld av sjudande lidelse, medan författaren i alla fall tycks ha avpolletterat de skrikande, abstrakta idealen eller vanbilderna från Hatets sånger och vidgat och fördjupat sin uppfattning, till en dikterisk konkret, och också kolsvart syn på tillvaron.
Vad skall han berätta? Han är intresserad endast för sin bok. Den är hans dynamit. Någon annan förklarar han sig ej ha vetskap om. Kan den spränga några fördomar eller samhällsskrankor i luften, så må det vara hänt.
(Ur Arbetet, under rubriken ”Bombfabriken”, den 24 september 1906.)

Den 21 september 1906 upptäcktes på den i Stockholm belägna Västmannagatan 35 (eller 42 – uppgifterna varierar) en bombfabrik. Enligt ett telegram i Arbetet (den 25 september 1906) påträffades i en dubblett, bebodd av ”två ungsocialistiska bröder” (Leon och bokbindaren Emrik Larsson) fem kilo dynamit, stubintråd, knallhattar och en tom sardinlåda. Bröderna förnekade all kännedom om det explosiva materialet och hänvisade till några finska flyktingar, vilka Hinke Bergegren rekommenderat dem till erhållande av logi. Bergegren kallades till förhör, bröderna och ett antal finländare anhölls. Bergegren och Leon Larsson återfick dock snart friheten. (Enligt telegram i Arbetet den 22 september 1906.) Några dagar senare fastställdes att Leon Larsson ”befunnits stå utom saken”; brodern kom däremot att åtalas för ”olaga dynamitupplag i sitt boningsrum”. (Arbetet, den 25 september 1906.)
Leon Larssons andra diktsamling Ur djupet blev onekligen föregången av en enastående reklam. Larsson var redan berömd och omtalad som ”hatets sångare”, detta med anledning av debutdiktsamlingen Hatets sånger som hade utkommit någon månad tidigare. Även Ur djupet kom att bli en framgång – särskilt uppskattades det faktum att Larsson däri betvingat de destruktiva drag som kommit till (alltför?) kraftfullt uttryck i Hatets sånger. Exempelvis skrev Karl Hildebrandt i Stockholms dagblad (under rubriken ”Hatets sångare. Revolutionspoesi och ett tragiskt diktaröde”, 29 september 1907) att Larsson i Ur djupet tycktes ha nått insikten att ”hat river ned utan att bygga upp”; det torde ha varit ”dyrköpta erfarenheter och en inre utveckling, som besjälat författaren vid hans senaste diktning”. Hildebrandt grämde sig likväl över det faktum att en stridsskrift som Hatets sånger fortfarande förmådde ”vandra land och rike runt, spridande vrede och hat”. Han fann det därutöver både besynnerligt och beklagligt att Hatets sånger ”nog framgent tända lidelser”, lidelser vilka Larsson tycks varna för i Ur djupet.
Bengt Lidforss anmärkte i sin anmälan av Ur djupet (i Arbetet, 11 oktober 1906) att
”den svenska arbetarrörelsen i hr. Larsson har en poet, som är värd allvarlig uppmuntran”, och att den ”Bonnierska Akademien” borde uppmärksamma detta lyriska löfte. Lidforss medger i anmälan att dessa förhoppningar är dömda att aldrig infrias, men frågar sig indignerat varför arbetarpartiet inte ger en förmåga ur de egna leden möjlighet att ”ostörd av ekonomiska vidrigheter” utveckla sina färdigheter. Om dylika resurser funnes, summerar Lidforss, skulle han som stipendiat föreslå just Leon Larsson.
Även Fredrik Ström lovordade Larssons poetiska talang (”Leon Larssons diktning” i Morgonbris, nr. 3, 1907). Ström tillstod att det i Larssons lyrik stundom finnes ”formlösa exempel”. Anmärkningsvärt är dock att ”de icke äro flera”; poeten ”förfogar över en formens glans, en tankens flykt och en känslans djup som skulle göra honom avundad av de berömde om de kände honom”. I Larssons förvisso destruktiva paradigm skönjer Ström likväl ett ”frö till liv och hopp och till strid för en ädlare mänsklighet och ett lyckligare samhälle”.
Hatets sånger och Ur djupet ligger– som tidigare nämnt – varandra nära i tillkomsttid. Trots att skrifterna påminner om varandra avseende motivval och stil, så är vissa förändringar skönjbara. Ur djupet består av två (sinsemellan väsenskilda) delar. Den första delen består i huvudsak av en hat- och hämnddiktning, som känns bekant från den första diktsamlingen. Tonen är sannerligen fortfarande ”revolutionär, fylld av sjudande lidelse” men de ”abstrakta idealen eller vanebilderna” har förklingat till förmån för en sorgset socialkritisk stämma. Dikterna i Ur djupet är (och detta gäller samlingens båda delar) avsevärt längre till sin utformning, vilket kan tänkas möjliggöra mer trankila, preciserade litanior. Liksom Hatets sånger inleds diktsamlingen med en dikt – ”Min sångmö” – som i det närmaste utgör en programförklaring. Häri tydliggörs att poesin är ”en dyster och underlig låt” som besjunger ”lifvets elände,/ om glädjen som flytt från vår värld”, men kan, om så krävs, även vara en ”stormarnas sång”.
I Ur djupet har stundom utopin (vilken var ett bärande element i Hatets sånger) gått förlorad – däremot har hämndtanken inte förkommit. Motsatsparen ljus och mörker förekommer (även så i Hatets sånger) flitigt. Den ideale arbetaren – en ljusets företrädare – är en man av sol och stål, redo för strid, ”som våga att världen förvandla/ och leda oss fram till vårt mål”.
Dikterna kretsar dels kring en hel klass främlingskap, dels kring en individuell känsla av alienation. Ur djupet behandlar i högre grad människans – då främst arbetarens, men även poetens privatpersonliga – alienation i det moderna, borgerliga samhället. Men: Den kollektiva röst som sattes på pränt i Hatets sånger har här i hög grad ersatts av ett ”jag”.
Elden är, liksom i den tidigare diktsamlingen, en symboliskt tvetydig figur. Den är en destruktiv kraft som har förmåga att bränna ned samhällen, men denna negativa energi är samtidigt en absolut nödvändighet. Endast ur aska kan ett nytt samhälle emanera. Elden är därtill – som bekant – en vedertagen symbol för inspiration och kreativitet. För Larsson tycks elden i detta avseende vara en mer tärande än närande kraft; den förbränner poeten och därmed allehanda förhoppningar och utopier.
Den sociala kritiken ter sig i Ur djupet mer besinningsfull – eller mer beskedlig i betydelsen eftergiven. Det är evident att Larsson här fäster större vikt vid stilistiska och estetiska spörsmål – agitation och vrede kommer i andra hand. Måhända är den förhållandevis allmänna hållningen och den spridda motivkretsen (samlingens andra del består av ett kuriöst konglomerat av socialkritiska verser, kärlekspoesi, naturlyrik och skräckpoem) ett försök att skriva sig till prestige, anseende och erkännande – även utanför den egna kretsen.
Kanske skönjes redan här ansatser till Larssons kappvändartendenser: Han skulle 1909 författa avfällingsromanen Samhällets fiende, vilken omhuldades av den borgerliga kritiken. Larsson försökte medelst ett par nya romaner att upprätthålla framgångarna i det tidigare fiendelägret, men misslyckades därmed. Den sista diktsamlingen Tistlar och törnen (ytterligare en märklig mischungskrift, bestående av ångestmättad naturlyrik, backanaliska dryckesvisor, kärlekskväden samt Larssons tidigare signifikativa hat- och hämnddiktning) utkom 1911; 1914 utgavs en samling noveller med nationalistiska, militanta motiv av Larssons penna. Så, 1916 – en fullkomlig avbön i form av Syndikalismen. Ett varningsord af en arbetare. Denna Larssons sista skrift utgavs av den reaktionära, arbetarfientliga organisationen Svenska folkförbundet. Leon Larsson avled 1922 i tuberkulos.
Avslutningsvis kan nämnas att Larsson inledningsvis var en både produktiv och populär poet; hans böcker sålde i samma kvantiteter som en Strindbergs eller en Lagerlöfs skrifter. Mellan åren 1906 och 1910 publicerades ett otal diktsamlingar och pjäser av Larssons penna och nya upplagor av böckerna trycktes ideligen. Exempelvis tryckte år 1908 det i Malmö belägna förlaget Fram andraupplagor av både Hatets sånger och Ur djupet. Bokbål förlag har härmed (den ambivalenta) äran att presentera ett faksimil av denna 1908 års upplaga av Ur djupet.

(För ytterligare information om Larssons liv och giv et cetera – se faksimilets bifogade efterord.)

 

Leon Larsson Bokbål förlag

 

 

Till toppen